Utgångspunkter
* Vi lever med en fysisk form, liksom djuren och växterna.
* Gud är inte en fysisk form.
* Målet och meningen med den mänskliga själen är gudshängivenhet.
* Djuren kämpar dag och natt för att få tillräckligt att äta och tillfredsställa sina behov av mat, vatten, sömn, parning, skugga, värme och skydd tills deras utmätta tid tar slut. Inget djur är medvetet om Guds väsen, trängtar till Honom eller har någon aning om Honom.
* Växterna har bara en bråkdel av de möjligheter till varseblivning som djuren besitter och har huvusdakligen funktion som näringstillförsel och fortplantning.
* Människan är med alla sina svagheter förtvivlat beroende av sinnesorgan och en tillvaro bland kroppar som ständigt föds och byggs upp för att sedan brytas ned.
* Människans sanna jag är helt oberoende av fysiska former och oförstörbart, en obegränsad identitet i Gud.
* Efter att människan lämnar sin fysiska form är tre öden möjliga:
- den som medan hon eller han är i besittning av sin fysiska kropp inte är medveten om den Nödvändiga Existensen, Gud, som aldrig mött Honom eller hört talas om Honom, kommer efter att ha lämnat sin kropp varken längta efter Gud eller eller sörja Hans frånvaro. De kroppsliga krafterna bryts ner samtidigt som kroppen och försvinner sålunda och ställer inga krav, saknar inga objekt som de en gång eftertraktat. Detta är ett öde som drabbar alla oskäliga djur, inklusive vissa människor. Själen söker nya livsformer utan gudsmedvetenhet.
- den som medan han är i besittning av sin fysiska form möter den Nödvändiga Existensen, Gud, och lär känna Hans godhet men vänder sig bort från Honom för att tillfredsställa sina egna begär ända tills döden kommer i kapp honom under en sådan livsföring, kommer att längta efter Gud och genomlida långvarig pina och omåttlig smärta och antingen till sist undslippa plågorna efer en väldig kamp och sedan åter få skåda det han längtar efter, eller också leva i eviga kval, beroende på vilka böjelser han haft under sin kroppsliga tillvaro.
- den som medan han är i besittning av sin fysiska kroppsliga form känner den Nödvändiga Existensen, Gud,som sitt eget verkliga Själv, och vänder sig till Honom med hela sin varelse, fäster sina tankar på Hans godhet, skönhet och konungslighet, uppfattar Hans närvaro som sällhet och ljus i våra hjärtan, kommer att leva vidare i oändlig fröjd, salighet och förtjusning i obruten lycka eftersom hans erfarenhet av den Nödvändiga Existensen är oavbruten och inte längre vanpryds av kroppskrafternas krav på sinnesförnimmelser, som i jämförelse med denna hänryckning är som jobbiga påhäng, eländiga irritationsmoment och jämmerliga plågoris.
* Ingenting på jordens yta eller i universum behåller samma form. Allting är i ständig växling, alla organismer är i ständig uppbyggnad eller nedbrytning. De flesta fysiska former är sammansatta. Om form fullständigt saknas är liv inte möjligt. När form är oskiljaktig från materia finns liv närvarande på sitt starkaste, stabilaste och mest omisskännliga sätt.
* När en människa med sin fysiska form vänder sitt medvetande till det sanna jaget upptäcker det en gränslöshet i den Nödvändiga Existensen och människan blir gudsmedveten. Därför är människans själ den lämpligaste anden för den högsta livsform som står att finna i alstringens och nedbrytningens värld.
* Eftersom människans sanna jag inte är en fysisk form liknar det intelligensen hos den Nödvändiga Existensen och kan därmed vilja efterlikna Hans sätt att vara, omforma sin karaktär efter Honom och beflita sig om att uppfylla Hans kärleksvilja, i allt underkasta sig kärleken i Honom, i sitt hjärta godta varje Hans kärleksgåva utåt och inåt. Till och med när Han vållar kroppen skada, sjukdom eller smärta, till och med om Han förintar den fysiska kroppen fullständigt vill den gudsmedvetna människan fröjdas åt Hans herravälde i sitt hjärta. Han är den Älskade.
* Eftersom den fysiska formen tillhör alstringens och nedbrytandets värld är den stundtals mörk och trög och kräver att vi tillgodoser dess behov av mat och dryck, sömn och aktivitet, könsumgänge och njutningar. Vi måste därför uppträda som djur med dess drifter. Kroppen har dock inte skapats utan avsikt - den är till för att vi ska lära känna Gud och efterlikna Hans väsen och därmed lära känna det sanna Jaget, det som säger till Moses: JAG ÄR.
* Rätt uppmärksamhet på Hans Väsen gör uppmärksamheten till hänryckning. Det är triumfen över behövandets elände. I den uppmärksamheten ter sig alla sinnliga ting som slöjor, som tillfälligt innehåll vi inte behöver identifiera oss med. Vilken kvalitet innehållen än har -- ljusa eller rastlösa eller lidelsefulla och mörka -- offrar vi upp dem alla och associerar inte med dem.
* För att kunna vara uppmärksamma måste vi vidmakthålla den fysiska formen, förse kroppen med föda, vila och skydd. Men om vi inte tänker oss för går vi lätt för långt och förser oss med mer än vi behöver. Då motarbetar vi gudsmedvetandet utan att vi märker det. Det klokaste är att sätta gränser som vi inte bör överskrida. En munk sa: lite mat, lite sömn, lite kläder -- resten är bön och meditation på Gud.
