Vem du är

 
Om ordet "du" appliceras på något bortom kroppen och psyket, är det Självet, verkligheten i mig, vilket är densamma som i oss alla och är Ett med allt. Självet kan aldrig vara trött eller utmattad eller skadad eller sjuk eller döende. Självet är aldrig misslyckat eller svagbegåvat eller syndigt, för det är allsmäktigt och allestädes närvarande. Att känna Självet är den högsta glädje och den högsta kunskapen. Men denna kunskap om Självet uppstår inte så länge människan tror att han kan finna lycka i den övergångsvärld i vilken vi lever. Man är fortfarande en slav till gott eller ont, så länge man identifierar sig med de olika kvaliteterna av världsliga innehåll. Gott och ont fäster sig till sinnet ensamt och aldrig till det sanna jaget. Det gudomliga Självet, vår egen Gud, Fadern, framträder som en individuell ande på grund av sin koppling till sinnet.
 
Sinnet är som ett yttre tillägg till Självet. De gärningar både goda och onda, som fäster sig till sinnet, bildar "skulder" hos oss. Sinnet är orsaken till både slaveri och frihet. Sinnet förknippas med olika kvaliteter. Detta orsakar slaveri och lidande på olika nivåer. Men när du blir befriad från denna förening uppstår frihet och frid. Det är det eviga Subjektet, det eviga Vittnet, är det gudomliga Självet. Detta är oberört av alla handlingar, alla tankar, alla sinneserfarenheter. Det är alltid bortom sinnet och sinnena. Det är vårt ljus i vårt hjärta. Det är Gud som bor i hjärtat hos oss alla. Han är fristaden för alla varelser. Han är ägaren och regenten och njutaren av alla sina världar.
 
Människor går runt och runt i ekorrhjulet för njutning och smärta tills de vaknar. Genom att ge alla sina passioner till Gud blir de fria från dem. Då de vet sanningen om Fadern, det gudomliga Självet. Det finns ingen frälsning eller frihet innan man låter Gud befria sig genom att ta bort alla skulder orsakade av mänsklig passion. Det är sinnet som gör alla upplevelser av elände, vanföreställningar, sjukdom, lust, ilska, avund och girighet. 
 
Sinnet är hemvist för alla dessa synder. Kuva detta sinne med svärdet i gudsmedvetandet och gudskärleken.Det finns en sanning, en existens, en kunskap i sig, det enhetliga medvetandet, rent, oföränderligt, bortom subjekt och objekt. Denna kunskap är Herrens. Inte genom att studera någon text, eller genom botgöring eller ha profetior, och inte heller genom att tala i tungor, eller ens genom att göra goda gärningar, kan man uppnå denna kunskap. Endast Gud själv kan ge det, precis som Jesus berättade. Allt han sade kom från Fadern.
 
När hjärtat har blivit rent i hängivenhet till Gud, kan man glädjas åt meditation och bön. Bränna syndernas okunnighet i Guds kärleks eld, måste vi göra. Genom att älska Gud kan man förverkliga sin identitet med Fadern och leva i hängivenhet till Herren. I själva verket kan den här världen kan jämföras med en tät skog, där människor har gått vilse. Det finns tjuvar och rövare i skogen - sinnena och sinnesupplevelser - som berövar oss vårt sanna arv, gudomligheten i våra hjärtan.
 
Det finns en hägring framför oss. Vi ser den och vi springer för att tillfredsställa vår törst. Det är törsten efter lycka i oss och vi rusar för att uppfylla den i den objektiva världen, vilken är lika illusorisk som hägringen. Ibland minns vi att det inte finns något önskvärt i världen, men detta har vi snart glömt. Vi drar omkring i denna skog tills någon vänlig själ, som vet vägen, hjälper oss och tar oss ut ur den. De är inte många men de finns.
 
 
 

Känna sig hemma överallt

Man kan känna sig hemma varsomhelst i världen och med många olika människor. Jag tror att detta är endast möjligt genom gudsmedvetande. Gud bor i hjärtat av alla. I alla levande varelser, kan vi se förekomsten av Gud. Alla Hans kvaliteter lockar själar, och ger dem nåd, full av Hans obegränsade ljus och liv. Vi är så lyckliga att vara på något sätt kopplade till gudsmedvetande. Naturligtvis är inte alla praktiserande gudsmedvetna. Och de som praktiserar kan inte göra det perfekt. Men Gud bor i hjärtat hos alla. Och när du ser lite av hängivenhet hos någon blir det en vän. Jag tror att det är på detta sätt som vi är alla vänner, alla människor på jorden.

 

 


Komma ihåg att glömma

För att vara med Gud, måste du komma ihåg att glömma. Att verkligen fokusera på Gud innebär att vara fullt och helt i varje nu och glömma det förflutna och framtiden. Endast detta är bön. Denna typ av hjärtats tillsyn bidrar till att lugna sinnet, och kommer att göra det möjligt att ha erfarenhet av sällheten i meditation. Meditation, när den är äkta, innebär slutet på allt elände. Allt lidande orsakas av sinnet, och det förflutna finns endast i sinnet. Endast genom att släppa taget om det förflutna, och detta kan uppnås genom bön och meditation, kan vi förbli stabila i Självet eller Gud.
 
Om vi vill vara med Gud måste vi således glömma det förflutna, till och med glömma oss själva. Vi vet hur man gör detta, till viss del, i vardagslivet när vi fokuserar på olika ting. Men vi har kanske inte lärt oss att glida in i det Högsta Medvetandet så att vi är med Gud. Att kunna ge bort en del av livet och omfamna en annan är förvisso en konst. Omfamna attityden i den oskyldiga tron -- det är inte svårt, så länge vi verkligen vill. 

Utgångspunkter

 

* Vi lever med en fysisk form, liksom djuren och växterna.

* Gud är inte en fysisk form.

* Målet och meningen med den mänskliga själen är gudshängivenhet.

* Djuren kämpar dag och natt för att få tillräckligt att äta och tillfredsställa sina behov av mat, vatten, sömn, parning, skugga, värme och skydd tills deras utmätta tid tar slut. Inget djur är medvetet om Guds väsen, trängtar till Honom eller har någon aning om Honom.

* Växterna har bara en bråkdel av de möjligheter till varseblivning som djuren besitter och har huvusdakligen funktion som näringstillförsel och fortplantning.

* Människan är med alla sina svagheter förtvivlat beroende av sinnesorgan och en tillvaro bland kroppar som ständigt föds och byggs upp för att sedan brytas ned.

* Människans sanna jag är helt oberoende av fysiska former och oförstörbart, en obegränsad identitet i Gud.

* Efter att människan lämnar sin fysiska form är tre öden möjliga:

- den som medan hon eller han är i besittning av sin fysiska kropp inte är medveten om den Nödvändiga Existensen, Gud, som aldrig mött Honom eller hört talas om Honom, kommer efter att ha lämnat sin kropp varken längta efter Gud eller eller sörja Hans frånvaro. De kroppsliga krafterna bryts ner samtidigt som kroppen och försvinner sålunda och ställer inga krav, saknar inga objekt som de en gång eftertraktat. Detta är ett öde som drabbar alla oskäliga djur, inklusive vissa människor. Själen söker nya livsformer utan gudsmedvetenhet.

- den som medan han är i besittning av sin fysiska form möter den Nödvändiga Existensen, Gud, och lär känna Hans godhet men vänder sig bort från Honom för att tillfredsställa sina egna begär ända tills döden kommer i kapp honom under en sådan livsföring, kommer att längta efter Gud och genomlida långvarig pina och omåttlig smärta och antingen till sist undslippa plågorna efer en väldig kamp och sedan åter få skåda det han längtar efter, eller också leva i eviga kval, beroende på vilka böjelser han haft under sin kroppsliga tillvaro.

- den som medan han är i besittning av sin fysiska kroppsliga form känner den Nödvändiga Existensen, Gud,som sitt eget verkliga Själv, och vänder sig till Honom med hela sin varelse, fäster sina tankar på Hans godhet, skönhet och konungslighet, uppfattar Hans närvaro som sällhet och ljus i våra hjärtan, kommer att leva vidare i oändlig fröjd, salighet och förtjusning i obruten lycka eftersom hans erfarenhet av den Nödvändiga Existensen är oavbruten och inte längre vanpryds av kroppskrafternas krav på sinnesförnimmelser, som i jämförelse med denna hänryckning är som jobbiga påhäng, eländiga irritationsmoment och jämmerliga plågoris.

 

* Ingenting på jordens yta eller i universum behåller samma form. Allting är i ständig växling, alla organismer är i ständig uppbyggnad eller nedbrytning. De flesta fysiska former är sammansatta. Om form fullständigt saknas är liv inte möjligt. När form är oskiljaktig från materia finns liv närvarande på sitt starkaste, stabilaste och mest omisskännliga sätt.

* När en människa med sin fysiska form vänder sitt medvetande till det sanna jaget upptäcker det en gränslöshet i den Nödvändiga Existensen och människan blir gudsmedveten. Därför är människans själ den lämpligaste anden för den högsta livsform som står att finna i alstringens och nedbrytningens värld.

* Eftersom människans sanna jag inte är en fysisk form liknar det intelligensen hos den Nödvändiga Existensen och kan därmed vilja efterlikna Hans sätt att vara, omforma sin karaktär efter Honom och beflita sig om att uppfylla Hans kärleksvilja, i allt underkasta sig kärleken i Honom, i sitt hjärta godta varje Hans kärleksgåva utåt och inåt. Till och med när Han vållar kroppen skada, sjukdom eller smärta, till och med om Han förintar den fysiska kroppen fullständigt vill den gudsmedvetna människan fröjdas åt Hans herravälde i sitt hjärta. Han är den Älskade.

* Eftersom den fysiska formen tillhör alstringens och nedbrytandets värld är den stundtals mörk och trög och kräver att vi tillgodoser dess behov av mat och dryck, sömn och aktivitet, könsumgänge och njutningar. Vi måste därför uppträda som djur med dess drifter. Kroppen har dock inte skapats utan avsikt - den är till för att vi ska lära känna Gud och efterlikna Hans väsen och därmed lära känna det sanna Jaget, det som säger till Moses: JAG ÄR.

* Rätt uppmärksamhet på Hans Väsen gör uppmärksamheten till hänryckning. Det är triumfen över behövandets elände. I den uppmärksamheten ter sig alla sinnliga ting som slöjor, som tillfälligt innehåll vi inte behöver identifiera oss med. Vilken kvalitet innehållen än har -- ljusa eller rastlösa eller lidelsefulla och mörka -- offrar vi upp dem alla och associerar inte med dem.

* För att kunna vara uppmärksamma måste vi vidmakthålla den fysiska formen, förse kroppen med föda, vila och skydd. Men om vi inte tänker oss för går vi lätt för långt och förser oss med mer än vi behöver. Då motarbetar vi gudsmedvetandet utan att vi märker det. Det klokaste är att sätta gränser som vi inte bör överskrida. En munk sa: lite mat, lite sömn, lite kläder -- resten är bön och meditation på Gud.

 

 

 


RSS 2.0